...

Någon sa "den ishjärtade Sanna känner någonting. Det är fint". Och jag glömde det sista i meningen och uppskattade mest att någon uppfattat att jag är en känslokall djävul. Någon som inte bryr sig. Någon som inte känner. Men sen är det ändå inte sanningen. För en natt grät jag. Efter alldeles för många glas vinölsprit, men jag grät. Grät över att jag kände så mycket för så många. Två är två för mycket och jag vill helst inte  känna för någon. Och en av dom bjuder på lunch och kanske vill jag känna så mycket mer än jag känner. För jag känner mest att det är bekvämt. Men sen kommer den där natten när jag saknar. Saknar ett sms som säger "god natt". Hatar att han kallar mig för sin vän. Vad fan, är jag inget mer än en vän? Måste du poängtera det hela tiden? Att jag är just en vän. För när jag inte vet vad du känner, kan jag inget känna. Utmanar ödet för bekräftelse, lockas att tro. Livrädd för att hitta rätt. Våga inte känna. Våga någonsin visa att du känner mer än att jag är din vän. Jag hatar att vara din vän. I smyg tar du i min hand, en sekund för länge. Och jag drar mig inte undan. Uppmuntrar dig när vi är nära. Uppmuntrar mig själv när vi är utom räckhåll. När vi inte ses spökar du i mitt sinne. När vi är känner jag ingenting.

Varför inte?

Ibland är det som att livet rusar fram och stannar till på samma gång. Som att jag är rädd och förväntansfull. Vill våga och tro och förnekar samtidigt. Varför skulle nån frågar jag mig. Varför skulle nån tycka att någon som jag var intressant. Varför ödslar någon ens tid på att lägga tid på mig. Och egentligen borde alla bara fråga sig: "varför inte".

Allt jag hade förstorat.

"Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över västerbron 02.15 en torsdagnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla.
Det gick.
Sen försvann det enkla.
Varje ord skulle analyserar och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev en ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra den där natten då ingenting hände.
Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att hindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer.
Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?"


nej.

Allt du läser behöver inte vara sant. Allt som är sant kommer du aldrig att läsa. I ett virrvarr av drömmar och tankar skapas fiktiv verklighet. Skapas utlopp för allt det som i vardagen måste vara dolt. Det som inte accepteras. Av mig själv, av andra. Jag vill ge detta ett försök, bara du lovar att förstå att allt inte är sanning. Ett ord är inte alltid vad det skulle kunna vara. En omskrivning av sanningen eller en sann omskrivning. Kanske är det här viktigt för mig just i detta nu för att jag lett mig själv in på förvirring. Gett mig själv chansen att känna efter. Det saktar ner som sagt men stundtals njuter jag. Det är destruktivt när man vet hur det kommer att sluta. När man vet att det finns hundramiljoner saker i vägen. När alla sakerna är en själv. Hinder i mig. Du får inte. Nej.

Jag känner mig själv väl.

Jag känner mig själv väl. Jag vet att jag inte borde ge plats åt känslor. Känslor får människor att sakta ner, skynda långsamt och fatta beslut utan tillräckligt lång betänketid. Känslor tar din makt och ger den till andra. Skapar närhet, trygghet och möjligheten att få ont. River murar, öppnar dörrar. Gör allt som borde få livet att gå fortare. Men det tar tid och rum från allt det andra. Allt det man kan fokusera på när känslor inte står i vägen. När kärleken är för hundar som dom. För alla dom andra som inte behöver fart. Som inte har ett mål. Du kallar mig rädd. Du kallar mig konstig. Jag känner mig själv och vet att jag riskerar mindre när jag håller mig undan. När jag inte behöver hoppas på någonting som jag inte kan styra har jag kontroll. När jag släpper kontrollen finns där plats för känslor.
Jag gillar inte känslor.

Om rutiga stockholmsnätter.

En sensommarnatt på söders höjder. För många glas vin och champagnebubblor i blodet får vem som helst att falla i kärlek. Falla för staden, för livet, för han i rutig skjorta och lite för långt hår i en knut, fast vem vet om det verkligen var han vi alla föll för först just idag. Dom ser ju likadana ut allihopa. Nattetid gör dom söders gator osäkra, maskerade i likadana uniformer, bara skratten skiljer dom åt. För en del skrattar högt, länge och mycket. Andra sitter i ett hörn, röker en Marlboro, röker en till. Dricker en öl och ler snett när någon drar ett skämt som ingen uppfattar poängen till. Men uniformen är densamma. Ingen avviker, ingen skiljs åt. Men under skjortan finns där ingen likhet, likblek. Drömmar om större verkligheter, om jobb utom räckhåll. Om karriärer som inte riktigt tar fart. Om visitkort som skulle kunna delas ut. Kärleken finns det sällan plats för. Alltid på väg, aldrig på plats. Rädd för ingen, rädd för allt. Kommer man för nära kanske man märker det men utanpå är dom alla lika.

Precis som vi. Heineken på flaska, läppglans på tub. Utseendefixering i mängder trots att det verkar som om ingen brytt sig om hur denne sett ut när hon lämnade lägenheten. Så mycket tid går åt till att se operfekt ut. Perfektion i sin smutsigaste form.

Men i mängden finns han. Klädd i uniform men ändå olik. Perfekt operfekta tänder. Hade han haft tandställning när han var elva hade han också varit som dom andra. Men han smög undan det. Precis som han smyger undan från ståhejet här. Blir inte en i mängden. En aura av självsäkerhet. Skrattar länge men inte så att det blir krystat. Mina fingrar glider i smyg upp mot hans nacke, rädd för att avslöjas men ännu räddare för att mista. Inte våga. Tänk om någon annan hinner före, varför ska man alltid springa för att hinna när man ändå alltid springer förbi av bara farten? Hur hinner man stanna i tid? Hur vågar man stanna utan att falla, falla och skrapa upp höger armbåge, knä och höft. Kan inte sova längre. Det gör ont. Precis som allting annat. Men då vet man att man lever.

Vi blir destruktiva när vi inser att vardagen blivit rutin. Skadar oss själva genom att skada andra. Skriker och härjar, gråter i smyg. När ingen ser, när ingen hör. Sträcker ut en hand för att få tröst men slår istället för att vänta på hjälp. Gå härifrån, jag är inte svag! Hör du det, jag är inte svag... klarar mig själv när ensamheten är mitt enda sällskap, sjunker ihop mot en vägg. Väggen är lika kall som verkligheten. Lika hård som livet. Ingen förtjänar ändå att hamna i helvetet, oavsett vilken synd som begåtts. Har vi överlevt livet tillräckligt länge, gått upp för att ta oss igenom ännu en dag av vad som kan komma, då förtjänar vi alla att komma till samma plats. Börja om på nytt. Kanske blir det bättre någon gång. Kanske gör det inte lika ont att falla. Kanske behöver man inte springa. Inte hetsa. Inte alltid vara överallt och ingenstans, inte alltid veta att hon var med han som var med han som sen var med hon. Inte alltid vara rädd för att höra att just Han gjort allt med någon annan.

Du ler under lugg, blottar dina tänder. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för att bli rädd.


.

Jag skulle ljuga om jag sa att mitt första år i Piteå är det bästa jag varit med om. Det är utan tvekan det bästa val jag gjort men någonstans har mina förhoppningar inte riktigt blivit uppfyllda.
Jag minns knappt nollningen, minns att det typ var roligt. Att det vara massor att göra men att jag inte riktigt tog för mig av möjligheten att lära känna allt och alla. Jag minns att folk undrade hur jag kunde älska Piteå så mycket, idag undrar jag också vad det var som fick mig att vara så lycklig över mitt beslut. Jag minns att det har varit extremt mycket upp och ner, stundtals way to much ner eller way to much upp som sedan fallit allt för hårt.
Jag vet att jag har tvivlat många gånger. Undrat vad jag egentligen gör här. Undrat varför jag inte bara åker tillbaka till Stockholm, till allt det trygga. Till allt det där som jag så många gånger uppfattat som slentrian och tråkigt utan slut.
Kanske är jag inte gjord för att vara på samma plats, göra samma saker med samma människor i längre perioder. Kanske måste jag ständigt vara på väg.
Räcker det kanske om jag vet att jag är på väg? Eller att jag ens har ett mål? Mycket av den light ångesten som fått för sig att härja i min kropp beror nog just på det. Att jag inte är på väg någonstans.
Mot en examen i Upplevelseproduktion kanske någon säger. Fast är det vad jag vill? Rätt håll ja. Men jag är inte riktigt stolt över att kalla mig blivande upplevelseproducent. Speciellt inte när andra med samma titel inte lever upp till det jag trodde att detta skulle vara. En ständig jakt på kickar och endorfiner genom pågående projekt, planering och genomföring, misslyckande och känslor av att verkligen lyckats.
Folk är så sjukt jävla lata. Tror att Nån Annan existerar. Att det faktiskt finns någon som plockar upp efter dom. Leder dom hela vägen från A till Ö och hjälper till när det blir lite för jobbigt. Få är beredda på att bita ihop eller ens ryta till. Inga egna initativ tas. "Oooooh så fruktansvärt synd om mig som aldrig får vara med på något projekt!" Starta ett eget då jävla fitta. Sluta klaga. Sluta tro att livet är något som serveras på silverfat. Sluta tro att alla vill dig väl. Jag hatar det. Ni är dumma i huvudet.

Och jag saknar någonting. Någon. Några. Saknar alla känslor och mår illa över all tvivel. Vill ha något att se fram emot. Någon att hålla i handen. Någon att prata med och lyssna på. Ibland tror jag att jag överlever bara jag har någon att luta mitt huvud mot när det känns lite.

Jag vet inte ens vad det är jag ska få ut med det här. Ord och ord som inte betyder nåt.

Dreaming of you.

Alldeles för många nätter under för kort tid har jag drömt om Honom. Om T som för en stund (och säkert fortfarande...) fick mig i obalans och som omedvetet ständigt påminde mig om hur fantastisk han var på alla sätt när vi sågs den där dimmiga gången.
Jag vaknade i morse, övertygad om att han låg där bredvid igen. Innan jag somnade om hann jag fråga mig själv "hur ska vi förklara det här".
Vaknade upp igen. Besviken.


It was your heart on the line

Förstår sällan vad som händer. Med känslor begravda långt inne i kroppen. Känner mig så ensam ändå stundtals omringad av för många människor. Sjunker ihop i min egna tystnad och vågar inte lite på längre. Ännu mer osäker än förr. Har jag någonsin varit så här osäker på mig själv? Skräms av denna känslan. Längtar bort, längtar hem. Vart är hem?
Hur klarar man det här? Hur hittar man tillbaka till den som andra avundades. Hur lyckas hon hitta så många fantastiska vänner hela tiden? Och hur blev hon plötsligt ensammast och osäkrast i världen?


Kvar i nåt jag lämnat

Kanske lever jag kvar i en känsla som någon gång fanns. Ett rosenskimmer utan olyckligt slut. Trodde jag. Eller trodde att det någon gång skulle kunna bli skimrande. Det var mest ett hopp om att få vara nära och se honom le. Väntade kvar i en mörk datasal. Låtsades skriva på ett arbete som för länge sedan var klart, bara för att han var på väg. Sen som vanligt och med ett oskrivet arbete som han så gärna ville ha hjälp med. För honom var vi bara vänner och när vi en gång vaknade bakfulla i samma säng skrattade han bara. Jag önskade att han skulle ha kysst mig så som han inte gjort en enda gång den natten.
Varför lever jag ens kvar i det minnet? Varför låter jag det spelas upp om och om igen när jag vet hur det slutade. Han fick aldrig veta vad jag kände.
Men någon annan fick veta vad han kände för henne.

I really fucked it up this time

Jag avslutade mitt bloggande om livet här uppe i norr. I samma sekund fick jag sån himla lust att bara skriva och skriva och låta okända människor läsa. Kan bero på att jag fick otroligt fin respons på min miljöbeskrivning som jag lämnade in till min skrivarkurs för några veckor sen.

Varje morgon i flera dagar har jag vaknat upp till Mumford & Sons - Little lion man. Vet inte om det är den som sätter morgonhumöret, i så fall är det synd. För jag kommer inte sluta lyssna på den men varje morgon är jag lite nedstämd. Det känns som att någonting fattas.
Kanske är det tankarna om det icke-existerande sommarjobbet som påminner mig. Istället har jag två fantastiska festivalveckor att se fram emot. Funktionär på både Hultan och Peace and love. En upplevelse, en fot in i branschen och förhoppningsvis en massa människor. Men inga pengar.
Kanske saknar jag vårkänslor som borde infinna sig nu. Den där knäppa känslan av att tro att man känner fast man inte gör det. Skratta åt sig själv när man kommer på det. Ändå saknar man den känslan.
Konstigt.

Skapar en bild som inte existerar i verkligheten.

Frågar mig själv vad det är som jag egentligen håller på med. Försöker jag falla för någon som jag absolut kan eller får falla för eller har jag redan gjort det? Varför vill jag prata om honom och nämna hans namn i meningar där han inte är inblandad. Varför dröjer sig min blick kvar på honom några hundradels sekunder för länge?
Vad är det jag håller på med?
Det var ju absolut inte så det var tänkt. Det är absolut inte så det kan vara. Får inte. Kan inte. Vill inte.
Kommer bara att gå fel.

egentligen.

"egentligen är jag inte kär i dig, och egentligen är du inte kär i mig, jag blir aldrig kär i någon, sånt där är slöseri med tid"

Våga vara rädd?

Min bästa vän sa att det är så konstigt, att hon egentligen inte vet någonting om mig. Att hon hört mig prata om Vampyrer och T, men att hon ändå inte visste någonting.

"Du är för hemlighetsfull" Och ändå tycker jag att jag pratar för mycket om mig själv, fyller ut tystnader genom att berätta om mitt nya favoritband eller Twin Peaks.

Fast i själva verket visste jag det redan, att det inte finns någon som känner mig utan och innan, ingen som vet allt om ingenting om vad jag känner och tänker och tycker. Jag är och kommer alltid att vara för rädd för att tappa greppet och berätta för mycket, berätta sånt som kan vändas mot mig, berätta något som kan skrattas åt på fel sätt.

Varför ska man jämt behöva vara rädd? Rädd för att inte hitta någon, rädd för att falla, rädd för att förlora. Rädd för att vara rädd, rädd för att vara som alla eller ingen alls.

kukfittamisärhelvete.

Vad fan är det egentligen jag är så jävla ledsen över? Jag är inte ens arg eller bitter, bara förvånad. Förvånad över att ingenting var eller är som jag trodde. På att jag har tappat hoppet och motivationen, tappat tron på utbildningen och mest på mig själv. Vill inte känna att jag lika gärna kan skita i en examination eftersom jag ändå inte byr mig om ifall jag blir godkänd. Vill inte känna att det inte alls finns någon inspiration till att klara av denna svacka.
Kukfittamisärhelvete.
Det är exakt så det känns. Som att jag trodde att all jävla skit var över men sen kom den tillbaka, en gång och en gång till.
Kan inte släppa att jag saknar den där jävla idioten som jag ett tag kallade för min bästa vän, kan inte hjälpa att jag önskar och hoppas att det är en förklaring på väg. Orkar inte med mig själv när jag gör allt för att samla mod till mig för att verkligen våga fråga och allt bara rasar och jag måste ta mig därifrån så fort som möjligt.
Jag kan inte trösta nån annan när jag själv mår dåligt över allt som hänt, kan inte tro på att "det inte var meningen".

Det enda som jag lyckas fokusera på är skrivandet och drömmen om att  kunna skriva den där jävla misärboken.

blaha

Till sist försöker jag säga att jag inte orkar mer. Jag vill så gärna ligga på din arm igen men det kommer aldrig mer att ske. Försöker förklara att det inte fungerar, att du är du och att vi inte finns, och att ingenting någonsin kommer bli som du vill och önskar.

Ser dig i ögonen och drömmer om att du har en hand runt min midja. Det är så lätt att önska innan man ser den önskan gå iväg med en annan tjej i handen. I tanken ber jag dig kyssa mig men nöjer mig med att känna att du finns, att du faktiskt ville att jag skulle vara med ikväll. Önskar att det skulle finnas en riktig anledning, att du skulle höra av dig och säga att det var så mycket än det simpla skämt vi pratade om.

”vågar inte ge av mig själv”

”inte jag heller”

Blundar och tror att jag ser dig i ögonen. Hoppas att du inte ser mig när vi går förbi varandra på en ensam väg bort från här. Snälla, låt allt komma igen.

Igen.

Igen.

Igen.


T.

Det är just nu i denna stunden som det mesta rinner ur mig. Som alla känslor som jag känner och inte känner ger sig till känna i ord som jag inte hinner bekräfta. Ni skulle bara se hur många block och papper det finns med ord som inte betyder ett jävla skit, en fantasi som blir till två som blir till en hel text om en människa som inte existerar. Det är det som är så svårt när man skriver.
Att hålla distans.
Vad är jag och vad är påhitt? Vad vill jag att ni ska veta och vad hittar jag på? Är allt bara ett falskt rop på hjälp eller ord som fläker ut mitt hjärta och skriker att ni ska ta hand om det?
Oftast är det inte så. Ni behöver inte tro att det gör ont. Det har jag slutat med för så länge sen.
Men just denna tiden. Just nu blir allt misär och tragi, novellen slutar med död och inlägget med hjärtan som blöder men i verkligheten går jag och lägger mig med ett leende på läpparna. "Ha, jag lyckades lura er igen"
Lura. Lurade. Luras.
Tro inte på allt för allt är inte sanning.
Allting är ett spel och alla kommer vi förlora. Idag drog du kanske det högsta kortet. Imorgon kommer du få stå för alla straffslag.
Drömmen återstår.

Keep bleeding.

När man aldrig vågar bli kär eller släppa någon nära inpå. Sen tror man att det kanske är på väg att hända och man försöker ge det en chans, en envägskommunikation som dör.
Och för varje gång tänker man att nästa gång kanske det blir enklare. Så vågar man en gång till och ser på ännu en rygg som försvinner längre och längre bort.


1.

Känner mig som den där högen i hörnet. Som den som glömdes bort i en hastig flytt långt bort härifrån. I min ensamhet hinner jag reflektera över stunder som kunnat vara annorlunda, då man kunnat handla annorlunda och kanske kunnat behålla någonting av det som då delades ut. Istället lottlös och ensam, evigt bänkad. Publiken ser oförstående på och undrar vad som händer. Varför sitter hon kvar när alla andra redan lämnat plan?
Kvävs av tystnaden som blivit jag, ingenting är vettigt och ingenting spelar någon roll. Fick jag någonsin ens en roll? Kanske fanns jag inte ens med på uppropet. Ett parallellt universum som ingett en falsk trygghet och som försvan fortare än jag hann förstå.
Låt mig slippa känna alla dessa känslor.

Ödets ironi.

Varför är det alltid så att ödets ironi slåss hårdare än man tror, vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.
En dag bestämde jag mig för att verkligen sluta bli kär. För det gör till slut ändå bara ont. Skulle lägga alla män med gitarrer och smilgropar, den finaste av män och alla andra pojkar, som fått hjärtat att stanna och slå för hårt på samma gång, på hyllan.
Samma dag kommer jag hem sent, diskar och läser kurslitteraturen som legat på köksbordet i flera dagar. Loggar in på Facebook och ser det jag väntat på i flera hundra veckor (eller så har det känts...), han har accepterat den där vännerförfrågan som jag fasat över.
Självklart gör han det när jag lyckats övertyga mig själv om att han tycker att jag är dum i huvudet, när jag tvingat mig att glömma exakt hur jävla bra han var på att kyssas och hur mycket jag tänkt på honom. Ödets ironi var det.

Vad gör man när man lovat sig att sluta tycka om?

Tidigare inlägg
RSS 2.0