...
Varför inte?
Allt jag hade förstorat.
"Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över västerbron 02.15 en torsdagnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla.
Det gick.
Sen försvann det enkla.
Varje ord skulle analyserar och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev en ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra den där natten då ingenting hände.
Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att hindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer.
Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?"
nej.
Jag känner mig själv väl.
Jag gillar inte känslor.
Om rutiga stockholmsnätter.
En sensommarnatt på söders höjder. För många glas vin och champagnebubblor i blodet får vem som helst att falla i kärlek. Falla för staden, för livet, för han i rutig skjorta och lite för långt hår i en knut, fast vem vet om det verkligen var han vi alla föll för först just idag. Dom ser ju likadana ut allihopa. Nattetid gör dom söders gator osäkra, maskerade i likadana uniformer, bara skratten skiljer dom åt. För en del skrattar högt, länge och mycket. Andra sitter i ett hörn, röker en Marlboro, röker en till. Dricker en öl och ler snett när någon drar ett skämt som ingen uppfattar poängen till. Men uniformen är densamma. Ingen avviker, ingen skiljs åt. Men under skjortan finns där ingen likhet, likblek. Drömmar om större verkligheter, om jobb utom räckhåll. Om karriärer som inte riktigt tar fart. Om visitkort som skulle kunna delas ut. Kärleken finns det sällan plats för. Alltid på väg, aldrig på plats. Rädd för ingen, rädd för allt. Kommer man för nära kanske man märker det men utanpå är dom alla lika.
Precis som vi. Heineken på flaska, läppglans på tub. Utseendefixering i mängder trots att det verkar som om ingen brytt sig om hur denne sett ut när hon lämnade lägenheten. Så mycket tid går åt till att se operfekt ut. Perfektion i sin smutsigaste form.
Men i mängden finns han. Klädd i uniform men ändå olik. Perfekt operfekta tänder. Hade han haft tandställning när han var elva hade han också varit som dom andra. Men han smög undan det. Precis som han smyger undan från ståhejet här. Blir inte en i mängden. En aura av självsäkerhet. Skrattar länge men inte så att det blir krystat. Mina fingrar glider i smyg upp mot hans nacke, rädd för att avslöjas men ännu räddare för att mista. Inte våga. Tänk om någon annan hinner före, varför ska man alltid springa för att hinna när man ändå alltid springer förbi av bara farten? Hur hinner man stanna i tid? Hur vågar man stanna utan att falla, falla och skrapa upp höger armbåge, knä och höft. Kan inte sova längre. Det gör ont. Precis som allting annat. Men då vet man att man lever.
Vi blir destruktiva när vi inser att vardagen blivit rutin. Skadar oss själva genom att skada andra. Skriker och härjar, gråter i smyg. När ingen ser, när ingen hör. Sträcker ut en hand för att få tröst men slår istället för att vänta på hjälp. Gå härifrån, jag är inte svag! Hör du det, jag är inte svag... klarar mig själv när ensamheten är mitt enda sällskap, sjunker ihop mot en vägg. Väggen är lika kall som verkligheten. Lika hård som livet. Ingen förtjänar ändå att hamna i helvetet, oavsett vilken synd som begåtts. Har vi överlevt livet tillräckligt länge, gått upp för att ta oss igenom ännu en dag av vad som kan komma, då förtjänar vi alla att komma till samma plats. Börja om på nytt. Kanske blir det bättre någon gång. Kanske gör det inte lika ont att falla. Kanske behöver man inte springa. Inte hetsa. Inte alltid vara överallt och ingenstans, inte alltid veta att hon var med han som var med han som sen var med hon. Inte alltid vara rädd för att höra att just Han gjort allt med någon annan.
Du ler under lugg, blottar dina tänder. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för att bli rädd.
.
Jag minns knappt nollningen, minns att det typ var roligt. Att det vara massor att göra men att jag inte riktigt tog för mig av möjligheten att lära känna allt och alla. Jag minns att folk undrade hur jag kunde älska Piteå så mycket, idag undrar jag också vad det var som fick mig att vara så lycklig över mitt beslut. Jag minns att det har varit extremt mycket upp och ner, stundtals way to much ner eller way to much upp som sedan fallit allt för hårt.
Jag vet att jag har tvivlat många gånger. Undrat vad jag egentligen gör här. Undrat varför jag inte bara åker tillbaka till Stockholm, till allt det trygga. Till allt det där som jag så många gånger uppfattat som slentrian och tråkigt utan slut.
Kanske är jag inte gjord för att vara på samma plats, göra samma saker med samma människor i längre perioder. Kanske måste jag ständigt vara på väg.
Räcker det kanske om jag vet att jag är på väg? Eller att jag ens har ett mål? Mycket av den light ångesten som fått för sig att härja i min kropp beror nog just på det. Att jag inte är på väg någonstans.
Mot en examen i Upplevelseproduktion kanske någon säger. Fast är det vad jag vill? Rätt håll ja. Men jag är inte riktigt stolt över att kalla mig blivande upplevelseproducent. Speciellt inte när andra med samma titel inte lever upp till det jag trodde att detta skulle vara. En ständig jakt på kickar och endorfiner genom pågående projekt, planering och genomföring, misslyckande och känslor av att verkligen lyckats.
Folk är så sjukt jävla lata. Tror att Nån Annan existerar. Att det faktiskt finns någon som plockar upp efter dom. Leder dom hela vägen från A till Ö och hjälper till när det blir lite för jobbigt. Få är beredda på att bita ihop eller ens ryta till. Inga egna initativ tas. "Oooooh så fruktansvärt synd om mig som aldrig får vara med på något projekt!" Starta ett eget då jävla fitta. Sluta klaga. Sluta tro att livet är något som serveras på silverfat. Sluta tro att alla vill dig väl. Jag hatar det. Ni är dumma i huvudet.
Och jag saknar någonting. Någon. Några. Saknar alla känslor och mår illa över all tvivel. Vill ha något att se fram emot. Någon att hålla i handen. Någon att prata med och lyssna på. Ibland tror jag att jag överlever bara jag har någon att luta mitt huvud mot när det känns lite.
Jag vet inte ens vad det är jag ska få ut med det här. Ord och ord som inte betyder nåt.
Dreaming of you.
Alldeles för många nätter under för kort tid har jag drömt om Honom. Om T som för en stund (och säkert fortfarande...) fick mig i obalans och som omedvetet ständigt påminde mig om hur fantastisk han var på alla sätt när vi sågs den där dimmiga gången.
Jag vaknade i morse, övertygad om att han låg där bredvid igen. Innan jag somnade om hann jag fråga mig själv "hur ska vi förklara det här".
Vaknade upp igen. Besviken.
It was your heart on the line
Förstår sällan vad som händer. Med känslor begravda långt inne i kroppen. Känner mig så ensam ändå stundtals omringad av för många människor. Sjunker ihop i min egna tystnad och vågar inte lite på längre. Ännu mer osäker än förr. Har jag någonsin varit så här osäker på mig själv? Skräms av denna känslan. Längtar bort, längtar hem. Vart är hem?
Hur klarar man det här? Hur hittar man tillbaka till den som andra avundades. Hur lyckas hon hitta så många fantastiska vänner hela tiden? Och hur blev hon plötsligt ensammast och osäkrast i världen?
Kvar i nåt jag lämnat
Varför lever jag ens kvar i det minnet? Varför låter jag det spelas upp om och om igen när jag vet hur det slutade. Han fick aldrig veta vad jag kände.
Men någon annan fick veta vad han kände för henne.
I really fucked it up this time
Varje morgon i flera dagar har jag vaknat upp till Mumford & Sons - Little lion man. Vet inte om det är den som sätter morgonhumöret, i så fall är det synd. För jag kommer inte sluta lyssna på den men varje morgon är jag lite nedstämd. Det känns som att någonting fattas.
Kanske är det tankarna om det icke-existerande sommarjobbet som påminner mig. Istället har jag två fantastiska festivalveckor att se fram emot. Funktionär på både Hultan och Peace and love. En upplevelse, en fot in i branschen och förhoppningsvis en massa människor. Men inga pengar.
Kanske saknar jag vårkänslor som borde infinna sig nu. Den där knäppa känslan av att tro att man känner fast man inte gör det. Skratta åt sig själv när man kommer på det. Ändå saknar man den känslan.
Konstigt.
Skapar en bild som inte existerar i verkligheten.
Vad är det jag håller på med?
Det var ju absolut inte så det var tänkt. Det är absolut inte så det kan vara. Får inte. Kan inte. Vill inte.
Kommer bara att gå fel.
egentligen.
Våga vara rädd?
"Du är för hemlighetsfull" Och ändå tycker jag att jag pratar för mycket om mig själv, fyller ut tystnader genom att berätta om mitt nya favoritband eller Twin Peaks.
Fast i själva verket visste jag det redan, att det inte finns någon som känner mig utan och innan, ingen som vet allt om ingenting om vad jag känner och tänker och tycker. Jag är och kommer alltid att vara för rädd för att tappa greppet och berätta för mycket, berätta sånt som kan vändas mot mig, berätta något som kan skrattas åt på fel sätt.
Varför ska man jämt behöva vara rädd? Rädd för att inte hitta någon, rädd för att falla, rädd för att förlora. Rädd för att vara rädd, rädd för att vara som alla eller ingen alls.
kukfittamisärhelvete.
Kukfittamisärhelvete.
Det är exakt så det känns. Som att jag trodde att all jävla skit var över men sen kom den tillbaka, en gång och en gång till.
Kan inte släppa att jag saknar den där jävla idioten som jag ett tag kallade för min bästa vän, kan inte hjälpa att jag önskar och hoppas att det är en förklaring på väg. Orkar inte med mig själv när jag gör allt för att samla mod till mig för att verkligen våga fråga och allt bara rasar och jag måste ta mig därifrån så fort som möjligt.
Jag kan inte trösta nån annan när jag själv mår dåligt över allt som hänt, kan inte tro på att "det inte var meningen".
Det enda som jag lyckas fokusera på är skrivandet och drömmen om att kunna skriva den där jävla misärboken.