kukfittamisärhelvete.
Vad fan är det egentligen jag är så jävla ledsen över? Jag är inte ens arg eller bitter, bara förvånad. Förvånad över att ingenting var eller är som jag trodde. På att jag har tappat hoppet och motivationen, tappat tron på utbildningen och mest på mig själv. Vill inte känna att jag lika gärna kan skita i en examination eftersom jag ändå inte byr mig om ifall jag blir godkänd. Vill inte känna att det inte alls finns någon inspiration till att klara av denna svacka.
Kukfittamisärhelvete.
Det är exakt så det känns. Som att jag trodde att all jävla skit var över men sen kom den tillbaka, en gång och en gång till.
Kan inte släppa att jag saknar den där jävla idioten som jag ett tag kallade för min bästa vän, kan inte hjälpa att jag önskar och hoppas att det är en förklaring på väg. Orkar inte med mig själv när jag gör allt för att samla mod till mig för att verkligen våga fråga och allt bara rasar och jag måste ta mig därifrån så fort som möjligt.
Jag kan inte trösta nån annan när jag själv mår dåligt över allt som hänt, kan inte tro på att "det inte var meningen".
Det enda som jag lyckas fokusera på är skrivandet och drömmen om att kunna skriva den där jävla misärboken.
Kukfittamisärhelvete.
Det är exakt så det känns. Som att jag trodde att all jävla skit var över men sen kom den tillbaka, en gång och en gång till.
Kan inte släppa att jag saknar den där jävla idioten som jag ett tag kallade för min bästa vän, kan inte hjälpa att jag önskar och hoppas att det är en förklaring på väg. Orkar inte med mig själv när jag gör allt för att samla mod till mig för att verkligen våga fråga och allt bara rasar och jag måste ta mig därifrån så fort som möjligt.
Jag kan inte trösta nån annan när jag själv mår dåligt över allt som hänt, kan inte tro på att "det inte var meningen".
Det enda som jag lyckas fokusera på är skrivandet och drömmen om att kunna skriva den där jävla misärboken.
Kommentarer
Trackback
