wordscomeseasily

En sensommarnatt på söders höjder. För många glas vin och champagnebubblor i blodet får vem som helst att falla i kärlek. Falla för staden, för livet, för han i rutig skjorta och lite för långt hår i en knut, fast vem vet om det verkligen var han vi alla föll för först just idag. Dom ser ju likadana ut allihopa. Nattetid gör dom söders gator osäkra, maskerade i likadana uniformer, bara skratten skiljer dom åt. För en del skrattar högt, länge och mycket. Andra sitter i ett hörn, röker en Marlboro, röker en till. Dricker en öl och ler snett när någon drar ett skämt som ingen uppfattar poängen till. Men uniformen är densamma. Ingen avviker, ingen skiljs åt. Men under skjortan finns där ingen likhet, likblek. Drömmar om större verkligheter, om jobb utom räckhåll. Om karriärer som inte riktigt tar fart. Om visitkort som skulle kunna delas ut. Kärleken finns det sällan plats för. Alltid på väg, aldrig på plats. Rädd för ingen, rädd för allt. Kommer man för nära kanske man märker det men utanpå är dom alla lika.

Precis som vi. Heineken på flaska, läppglans på tub. Utseendefixering i mängder trots att det verkar som om ingen brytt sig om hur denne sett ut när hon lämnade lägenheten. Så mycket tid går åt till att se operfekt ut. Perfektion i sin smutsigaste form.

Men i mängden finns han. Klädd i uniform men ändå olik. Perfekt operfekta tänder. Hade han haft tandställning när han var elva hade han också varit som dom andra. Men han smög undan det. Precis som han smyger undan från ståhejet här. Blir inte en i mängden. En aura av självsäkerhet. Skrattar länge men inte så att det blir krystat. Mina fingrar glider i smyg upp mot hans nacke, rädd för att avslöjas men ännu räddare för att mista. Inte våga. Tänk om någon annan hinner före, varför ska man alltid springa för att hinna när man ändå alltid springer förbi av bara farten? Hur hinner man stanna i tid? Hur vågar man stanna utan att falla, falla och skrapa upp höger armbåge, knä och höft. Kan inte sova längre. Det gör ont. Precis som allting annat. Men då vet man att man lever.

Vi blir destruktiva när vi inser att vardagen blivit rutin. Skadar oss själva genom att skada andra. Skriker och härjar, gråter i smyg. När ingen ser, när ingen hör. Sträcker ut en hand för att få tröst men slår istället för att vänta på hjälp. Gå härifrån, jag är inte svag! Hör du det, jag är inte svag... klarar mig själv när ensamheten är mitt enda sällskap, sjunker ihop mot en vägg. Väggen är lika kall som verkligheten. Lika hård som livet. Ingen förtjänar ändå att hamna i helvetet, oavsett vilken synd som begåtts. Har vi överlevt livet tillräckligt länge, gått upp för att ta oss igenom ännu en dag av vad som kan komma, då förtjänar vi alla att komma till samma plats. Börja om på nytt. Kanske blir det bättre någon gång. Kanske gör det inte lika ont att falla. Kanske behöver man inte springa. Inte hetsa. Inte alltid vara överallt och ingenstans, inte alltid veta att hon var med han som var med han som sen var med hon. Inte alltid vara rädd för att höra att just Han gjort allt med någon annan.

Du ler under lugg, blottar dina tänder. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för att bli rädd.