wordscomeseasily

Vad fan är det egentligen jag är så jävla ledsen över? Jag är inte ens arg eller bitter, bara förvånad. Förvånad över att ingenting var eller är som jag trodde. På att jag har tappat hoppet och motivationen, tappat tron på utbildningen och mest på mig själv. Vill inte känna att jag lika gärna kan skita i en examination eftersom jag ändå inte byr mig om ifall jag blir godkänd. Vill inte känna att det inte alls finns någon inspiration till att klara av denna svacka.
Kukfittamisärhelvete.
Det är exakt så det känns. Som att jag trodde att all jävla skit var över men sen kom den tillbaka, en gång och en gång till.
Kan inte släppa att jag saknar den där jävla idioten som jag ett tag kallade för min bästa vän, kan inte hjälpa att jag önskar och hoppas att det är en förklaring på väg. Orkar inte med mig själv när jag gör allt för att samla mod till mig för att verkligen våga fråga och allt bara rasar och jag måste ta mig därifrån så fort som möjligt.
Jag kan inte trösta nån annan när jag själv mår dåligt över allt som hänt, kan inte tro på att "det inte var meningen".

Det enda som jag lyckas fokusera på är skrivandet och drömmen om att  kunna skriva den där jävla misärboken.

Till sist försöker jag säga att jag inte orkar mer. Jag vill så gärna ligga på din arm igen men det kommer aldrig mer att ske. Försöker förklara att det inte fungerar, att du är du och att vi inte finns, och att ingenting någonsin kommer bli som du vill och önskar.

Ser dig i ögonen och drömmer om att du har en hand runt min midja. Det är så lätt att önska innan man ser den önskan gå iväg med en annan tjej i handen. I tanken ber jag dig kyssa mig men nöjer mig med att känna att du finns, att du faktiskt ville att jag skulle vara med ikväll. Önskar att det skulle finnas en riktig anledning, att du skulle höra av dig och säga att det var så mycket än det simpla skämt vi pratade om.

”vågar inte ge av mig själv”

”inte jag heller”

Blundar och tror att jag ser dig i ögonen. Hoppas att du inte ser mig när vi går förbi varandra på en ensam väg bort från här. Snälla, låt allt komma igen.

Igen.

Igen.

Igen.

Det är just nu i denna stunden som det mesta rinner ur mig. Som alla känslor som jag känner och inte känner ger sig till känna i ord som jag inte hinner bekräfta. Ni skulle bara se hur många block och papper det finns med ord som inte betyder ett jävla skit, en fantasi som blir till två som blir till en hel text om en människa som inte existerar. Det är det som är så svårt när man skriver.
Att hålla distans.
Vad är jag och vad är påhitt? Vad vill jag att ni ska veta och vad hittar jag på? Är allt bara ett falskt rop på hjälp eller ord som fläker ut mitt hjärta och skriker att ni ska ta hand om det?
Oftast är det inte så. Ni behöver inte tro att det gör ont. Det har jag slutat med för så länge sen.
Men just denna tiden. Just nu blir allt misär och tragi, novellen slutar med död och inlägget med hjärtan som blöder men i verkligheten går jag och lägger mig med ett leende på läpparna. "Ha, jag lyckades lura er igen"
Lura. Lurade. Luras.
Tro inte på allt för allt är inte sanning.
Allting är ett spel och alla kommer vi förlora. Idag drog du kanske det högsta kortet. Imorgon kommer du få stå för alla straffslag.
Drömmen återstår.