Keep bleeding.
När man aldrig vågar bli kär eller släppa någon nära inpå. Sen tror man att det kanske är på väg att hända och man försöker ge det en chans, en envägskommunikation som dör.
Och för varje gång tänker man att nästa gång kanske det blir enklare. Så vågar man en gång till och ser på ännu en rygg som försvinner längre och längre bort.
1.
Känner mig som den där högen i hörnet. Som den som glömdes bort i en hastig flytt långt bort härifrån. I min ensamhet hinner jag reflektera över stunder som kunnat vara annorlunda, då man kunnat handla annorlunda och kanske kunnat behålla någonting av det som då delades ut. Istället lottlös och ensam, evigt bänkad. Publiken ser oförstående på och undrar vad som händer. Varför sitter hon kvar när alla andra redan lämnat plan?
Kvävs av tystnaden som blivit jag, ingenting är vettigt och ingenting spelar någon roll. Fick jag någonsin ens en roll? Kanske fanns jag inte ens med på uppropet. Ett parallellt universum som ingett en falsk trygghet och som försvan fortare än jag hann förstå.
Låt mig slippa känna alla dessa känslor.
Kvävs av tystnaden som blivit jag, ingenting är vettigt och ingenting spelar någon roll. Fick jag någonsin ens en roll? Kanske fanns jag inte ens med på uppropet. Ett parallellt universum som ingett en falsk trygghet och som försvan fortare än jag hann förstå.
Låt mig slippa känna alla dessa känslor.
Ödets ironi.
Varför är det alltid så att ödets ironi slåss hårdare än man tror, vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.
En dag bestämde jag mig för att verkligen sluta bli kär. För det gör till slut ändå bara ont. Skulle lägga alla män med gitarrer och smilgropar, den finaste av män och alla andra pojkar, som fått hjärtat att stanna och slå för hårt på samma gång, på hyllan.
Samma dag kommer jag hem sent, diskar och läser kurslitteraturen som legat på köksbordet i flera dagar. Loggar in på Facebook och ser det jag väntat på i flera hundra veckor (eller så har det känts...), han har accepterat den där vännerförfrågan som jag fasat över.
Självklart gör han det när jag lyckats övertyga mig själv om att han tycker att jag är dum i huvudet, när jag tvingat mig att glömma exakt hur jävla bra han var på att kyssas och hur mycket jag tänkt på honom. Ödets ironi var det.
Vad gör man när man lovat sig att sluta tycka om?
En dag bestämde jag mig för att verkligen sluta bli kär. För det gör till slut ändå bara ont. Skulle lägga alla män med gitarrer och smilgropar, den finaste av män och alla andra pojkar, som fått hjärtat att stanna och slå för hårt på samma gång, på hyllan.
Samma dag kommer jag hem sent, diskar och läser kurslitteraturen som legat på köksbordet i flera dagar. Loggar in på Facebook och ser det jag väntat på i flera hundra veckor (eller så har det känts...), han har accepterat den där vännerförfrågan som jag fasat över.
Självklart gör han det när jag lyckats övertyga mig själv om att han tycker att jag är dum i huvudet, när jag tvingat mig att glömma exakt hur jävla bra han var på att kyssas och hur mycket jag tänkt på honom. Ödets ironi var det.
Vad gör man när man lovat sig att sluta tycka om?
