wordscomeseasily

Kanske lever jag kvar i en känsla som någon gång fanns. Ett rosenskimmer utan olyckligt slut. Trodde jag. Eller trodde att det någon gång skulle kunna bli skimrande. Det var mest ett hopp om att få vara nära och se honom le. Väntade kvar i en mörk datasal. Låtsades skriva på ett arbete som för länge sedan var klart, bara för att han var på väg. Sen som vanligt och med ett oskrivet arbete som han så gärna ville ha hjälp med. För honom var vi bara vänner och när vi en gång vaknade bakfulla i samma säng skrattade han bara. Jag önskade att han skulle ha kysst mig så som han inte gjort en enda gång den natten.
Varför lever jag ens kvar i det minnet? Varför låter jag det spelas upp om och om igen när jag vet hur det slutade. Han fick aldrig veta vad jag kände.
Men någon annan fick veta vad han kände för henne.

Jag avslutade mitt bloggande om livet här uppe i norr. I samma sekund fick jag sån himla lust att bara skriva och skriva och låta okända människor läsa. Kan bero på att jag fick otroligt fin respons på min miljöbeskrivning som jag lämnade in till min skrivarkurs för några veckor sen.

Varje morgon i flera dagar har jag vaknat upp till Mumford & Sons - Little lion man. Vet inte om det är den som sätter morgonhumöret, i så fall är det synd. För jag kommer inte sluta lyssna på den men varje morgon är jag lite nedstämd. Det känns som att någonting fattas.
Kanske är det tankarna om det icke-existerande sommarjobbet som påminner mig. Istället har jag två fantastiska festivalveckor att se fram emot. Funktionär på både Hultan och Peace and love. En upplevelse, en fot in i branschen och förhoppningsvis en massa människor. Men inga pengar.
Kanske saknar jag vårkänslor som borde infinna sig nu. Den där knäppa känslan av att tro att man känner fast man inte gör det. Skratta åt sig själv när man kommer på det. Ändå saknar man den känslan.
Konstigt.

Frågar mig själv vad det är som jag egentligen håller på med. Försöker jag falla för någon som jag absolut kan eller får falla för eller har jag redan gjort det? Varför vill jag prata om honom och nämna hans namn i meningar där han inte är inblandad. Varför dröjer sig min blick kvar på honom några hundradels sekunder för länge?
Vad är det jag håller på med?
Det var ju absolut inte så det var tänkt. Det är absolut inte så det kan vara. Får inte. Kan inte. Vill inte.
Kommer bara att gå fel.

"egentligen är jag inte kär i dig, och egentligen är du inte kär i mig, jag blir aldrig kär i någon, sånt där är slöseri med tid"

Min bästa vän sa att det är så konstigt, att hon egentligen inte vet någonting om mig. Att hon hört mig prata om Vampyrer och T, men att hon ändå inte visste någonting.

"Du är för hemlighetsfull" Och ändå tycker jag att jag pratar för mycket om mig själv, fyller ut tystnader genom att berätta om mitt nya favoritband eller Twin Peaks.

Fast i själva verket visste jag det redan, att det inte finns någon som känner mig utan och innan, ingen som vet allt om ingenting om vad jag känner och tänker och tycker. Jag är och kommer alltid att vara för rädd för att tappa greppet och berätta för mycket, berätta sånt som kan vändas mot mig, berätta något som kan skrattas åt på fel sätt.

Varför ska man jämt behöva vara rädd? Rädd för att inte hitta någon, rädd för att falla, rädd för att förlora. Rädd för att vara rädd, rädd för att vara som alla eller ingen alls.