...
Någon sa "den ishjärtade Sanna känner någonting. Det är fint". Och jag glömde det sista i meningen och uppskattade mest att någon uppfattat att jag är en känslokall djävul. Någon som inte bryr sig. Någon som inte känner. Men sen är det ändå inte sanningen. För en natt grät jag. Efter alldeles för många glas vinölsprit, men jag grät. Grät över att jag kände så mycket för så många. Två är två för mycket och jag vill helst inte känna för någon. Och en av dom bjuder på lunch och kanske vill jag känna så mycket mer än jag känner. För jag känner mest att det är bekvämt. Men sen kommer den där natten när jag saknar. Saknar ett sms som säger "god natt". Hatar att han kallar mig för sin vän. Vad fan, är jag inget mer än en vän? Måste du poängtera det hela tiden? Att jag är just en vän. För när jag inte vet vad du känner, kan jag inget känna. Utmanar ödet för bekräftelse, lockas att tro. Livrädd för att hitta rätt. Våga inte känna. Våga någonsin visa att du känner mer än att jag är din vän. Jag hatar att vara din vän. I smyg tar du i min hand, en sekund för länge. Och jag drar mig inte undan. Uppmuntrar dig när vi är nära. Uppmuntrar mig själv när vi är utom räckhåll. När vi inte ses spökar du i mitt sinne. När vi är känner jag ingenting.
