wordscomeseasily

Känner mig som den där högen i hörnet. Som den som glömdes bort i en hastig flytt långt bort härifrån. I min ensamhet hinner jag reflektera över stunder som kunnat vara annorlunda, då man kunnat handla annorlunda och kanske kunnat behålla någonting av det som då delades ut. Istället lottlös och ensam, evigt bänkad. Publiken ser oförstående på och undrar vad som händer. Varför sitter hon kvar när alla andra redan lämnat plan?
Kvävs av tystnaden som blivit jag, ingenting är vettigt och ingenting spelar någon roll. Fick jag någonsin ens en roll? Kanske fanns jag inte ens med på uppropet. Ett parallellt universum som ingett en falsk trygghet och som försvan fortare än jag hann förstå.
Låt mig slippa känna alla dessa känslor.