Varför inte?
Ibland är det som att livet rusar fram och stannar till på samma gång. Som att jag är rädd och förväntansfull. Vill våga och tro och förnekar samtidigt. Varför skulle nån frågar jag mig. Varför skulle nån tycka att någon som jag var intressant. Varför ödslar någon ens tid på att lägga tid på mig. Och egentligen borde alla bara fråga sig: "varför inte".
Allt jag hade förstorat.
"Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över västerbron 02.15 en torsdagnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla.
Det gick.
Sen försvann det enkla.
Varje ord skulle analyserar och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev en ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra den där natten då ingenting hände.
Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att hindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer.
Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?"
nej.
Allt du läser behöver inte vara sant. Allt som är sant kommer du aldrig att läsa. I ett virrvarr av drömmar och tankar skapas fiktiv verklighet. Skapas utlopp för allt det som i vardagen måste vara dolt. Det som inte accepteras. Av mig själv, av andra. Jag vill ge detta ett försök, bara du lovar att förstå att allt inte är sanning. Ett ord är inte alltid vad det skulle kunna vara. En omskrivning av sanningen eller en sann omskrivning. Kanske är det här viktigt för mig just i detta nu för att jag lett mig själv in på förvirring. Gett mig själv chansen att känna efter. Det saktar ner som sagt men stundtals njuter jag. Det är destruktivt när man vet hur det kommer att sluta. När man vet att det finns hundramiljoner saker i vägen. När alla sakerna är en själv. Hinder i mig. Du får inte. Nej.
Jag känner mig själv väl.
Jag känner mig själv väl. Jag vet att jag inte borde ge plats åt känslor. Känslor får människor att sakta ner, skynda långsamt och fatta beslut utan tillräckligt lång betänketid. Känslor tar din makt och ger den till andra. Skapar närhet, trygghet och möjligheten att få ont. River murar, öppnar dörrar. Gör allt som borde få livet att gå fortare. Men det tar tid och rum från allt det andra. Allt det man kan fokusera på när känslor inte står i vägen. När kärleken är för hundar som dom. För alla dom andra som inte behöver fart. Som inte har ett mål. Du kallar mig rädd. Du kallar mig konstig. Jag känner mig själv och vet att jag riskerar mindre när jag håller mig undan. När jag inte behöver hoppas på någonting som jag inte kan styra har jag kontroll. När jag släpper kontrollen finns där plats för känslor.
Jag gillar inte känslor.
