Ödets ironi.
Varför är det alltid så att ödets ironi slåss hårdare än man tror, vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.
En dag bestämde jag mig för att verkligen sluta bli kär. För det gör till slut ändå bara ont. Skulle lägga alla män med gitarrer och smilgropar, den finaste av män och alla andra pojkar, som fått hjärtat att stanna och slå för hårt på samma gång, på hyllan.
Samma dag kommer jag hem sent, diskar och läser kurslitteraturen som legat på köksbordet i flera dagar. Loggar in på Facebook och ser det jag väntat på i flera hundra veckor (eller så har det känts...), han har accepterat den där vännerförfrågan som jag fasat över.
Självklart gör han det när jag lyckats övertyga mig själv om att han tycker att jag är dum i huvudet, när jag tvingat mig att glömma exakt hur jävla bra han var på att kyssas och hur mycket jag tänkt på honom. Ödets ironi var det.
Vad gör man när man lovat sig att sluta tycka om?
En dag bestämde jag mig för att verkligen sluta bli kär. För det gör till slut ändå bara ont. Skulle lägga alla män med gitarrer och smilgropar, den finaste av män och alla andra pojkar, som fått hjärtat att stanna och slå för hårt på samma gång, på hyllan.
Samma dag kommer jag hem sent, diskar och läser kurslitteraturen som legat på köksbordet i flera dagar. Loggar in på Facebook och ser det jag väntat på i flera hundra veckor (eller så har det känts...), han har accepterat den där vännerförfrågan som jag fasat över.
Självklart gör han det när jag lyckats övertyga mig själv om att han tycker att jag är dum i huvudet, när jag tvingat mig att glömma exakt hur jävla bra han var på att kyssas och hur mycket jag tänkt på honom. Ödets ironi var det.
Vad gör man när man lovat sig att sluta tycka om?
Kommentarer
Trackback
