wordscomeseasily

Kanske lever jag kvar i en känsla som någon gång fanns. Ett rosenskimmer utan olyckligt slut. Trodde jag. Eller trodde att det någon gång skulle kunna bli skimrande. Det var mest ett hopp om att få vara nära och se honom le. Väntade kvar i en mörk datasal. Låtsades skriva på ett arbete som för länge sedan var klart, bara för att han var på väg. Sen som vanligt och med ett oskrivet arbete som han så gärna ville ha hjälp med. För honom var vi bara vänner och när vi en gång vaknade bakfulla i samma säng skrattade han bara. Jag önskade att han skulle ha kysst mig så som han inte gjort en enda gång den natten.
Varför lever jag ens kvar i det minnet? Varför låter jag det spelas upp om och om igen när jag vet hur det slutade. Han fick aldrig veta vad jag kände.
Men någon annan fick veta vad han kände för henne.