.
Jag skulle ljuga om jag sa att mitt första år i Piteå är det bästa jag varit med om. Det är utan tvekan det bästa val jag gjort men någonstans har mina förhoppningar inte riktigt blivit uppfyllda.
Jag minns knappt nollningen, minns att det typ var roligt. Att det vara massor att göra men att jag inte riktigt tog för mig av möjligheten att lära känna allt och alla. Jag minns att folk undrade hur jag kunde älska Piteå så mycket, idag undrar jag också vad det var som fick mig att vara så lycklig över mitt beslut. Jag minns att det har varit extremt mycket upp och ner, stundtals way to much ner eller way to much upp som sedan fallit allt för hårt.
Jag vet att jag har tvivlat många gånger. Undrat vad jag egentligen gör här. Undrat varför jag inte bara åker tillbaka till Stockholm, till allt det trygga. Till allt det där som jag så många gånger uppfattat som slentrian och tråkigt utan slut.
Kanske är jag inte gjord för att vara på samma plats, göra samma saker med samma människor i längre perioder. Kanske måste jag ständigt vara på väg.
Räcker det kanske om jag vet att jag är på väg? Eller att jag ens har ett mål? Mycket av den light ångesten som fått för sig att härja i min kropp beror nog just på det. Att jag inte är på väg någonstans.
Mot en examen i Upplevelseproduktion kanske någon säger. Fast är det vad jag vill? Rätt håll ja. Men jag är inte riktigt stolt över att kalla mig blivande upplevelseproducent. Speciellt inte när andra med samma titel inte lever upp till det jag trodde att detta skulle vara. En ständig jakt på kickar och endorfiner genom pågående projekt, planering och genomföring, misslyckande och känslor av att verkligen lyckats.
Folk är så sjukt jävla lata. Tror att Nån Annan existerar. Att det faktiskt finns någon som plockar upp efter dom. Leder dom hela vägen från A till Ö och hjälper till när det blir lite för jobbigt. Få är beredda på att bita ihop eller ens ryta till. Inga egna initativ tas. "Oooooh så fruktansvärt synd om mig som aldrig får vara med på något projekt!" Starta ett eget då jävla fitta. Sluta klaga. Sluta tro att livet är något som serveras på silverfat. Sluta tro att alla vill dig väl. Jag hatar det. Ni är dumma i huvudet.
Och jag saknar någonting. Någon. Några. Saknar alla känslor och mår illa över all tvivel. Vill ha något att se fram emot. Någon att hålla i handen. Någon att prata med och lyssna på. Ibland tror jag att jag överlever bara jag har någon att luta mitt huvud mot när det känns lite.
Jag vet inte ens vad det är jag ska få ut med det här. Ord och ord som inte betyder nåt.
Jag minns knappt nollningen, minns att det typ var roligt. Att det vara massor att göra men att jag inte riktigt tog för mig av möjligheten att lära känna allt och alla. Jag minns att folk undrade hur jag kunde älska Piteå så mycket, idag undrar jag också vad det var som fick mig att vara så lycklig över mitt beslut. Jag minns att det har varit extremt mycket upp och ner, stundtals way to much ner eller way to much upp som sedan fallit allt för hårt.
Jag vet att jag har tvivlat många gånger. Undrat vad jag egentligen gör här. Undrat varför jag inte bara åker tillbaka till Stockholm, till allt det trygga. Till allt det där som jag så många gånger uppfattat som slentrian och tråkigt utan slut.
Kanske är jag inte gjord för att vara på samma plats, göra samma saker med samma människor i längre perioder. Kanske måste jag ständigt vara på väg.
Räcker det kanske om jag vet att jag är på väg? Eller att jag ens har ett mål? Mycket av den light ångesten som fått för sig att härja i min kropp beror nog just på det. Att jag inte är på väg någonstans.
Mot en examen i Upplevelseproduktion kanske någon säger. Fast är det vad jag vill? Rätt håll ja. Men jag är inte riktigt stolt över att kalla mig blivande upplevelseproducent. Speciellt inte när andra med samma titel inte lever upp till det jag trodde att detta skulle vara. En ständig jakt på kickar och endorfiner genom pågående projekt, planering och genomföring, misslyckande och känslor av att verkligen lyckats.
Folk är så sjukt jävla lata. Tror att Nån Annan existerar. Att det faktiskt finns någon som plockar upp efter dom. Leder dom hela vägen från A till Ö och hjälper till när det blir lite för jobbigt. Få är beredda på att bita ihop eller ens ryta till. Inga egna initativ tas. "Oooooh så fruktansvärt synd om mig som aldrig får vara med på något projekt!" Starta ett eget då jävla fitta. Sluta klaga. Sluta tro att livet är något som serveras på silverfat. Sluta tro att alla vill dig väl. Jag hatar det. Ni är dumma i huvudet.
Och jag saknar någonting. Någon. Några. Saknar alla känslor och mår illa över all tvivel. Vill ha något att se fram emot. Någon att hålla i handen. Någon att prata med och lyssna på. Ibland tror jag att jag överlever bara jag har någon att luta mitt huvud mot när det känns lite.
Jag vet inte ens vad det är jag ska få ut med det här. Ord och ord som inte betyder nåt.
Kommentarer
Trackback
